Blixtar och dunder 15.7.2010

Trots eftermiddagshettan, eller kanske delvis på grund av den, bestämde vi oss för att göra en liten kajakutflykt i skärgården. Himlen var täckt av en flortunn molnslöja, så solen kom inte åt att bränna riktigt lika obarmahärtigt som den gjort under de senaste dagarna. Tyvärr fick det mig att glömma solglasögonen på stugan, så när molntäcket gav vika fick jag inse att allt är sig likt: solglittret på havsytan är irriterande för ögonen. Tack och lov finns det en gentleman i kajaken. När jag klagade tillräckligt och berättade att jag inte kan se eventuella stenar framför oss fick jag hans skärmmössa och han tog min våta kattmössa. Våt därför att jag försökte svalka av min överhettade hjärna innan den bestämde sig för att leka Valios laktosfria smörpaket och rinna ut genom öronen. Och andra sidan kanske hjärnan inte rinner ut, mina trumhinnor torde vara hela.

Efter veckor av spegelblankt hav var det dags för lite vågor. Vinden fläktade skönt och eftersom vi mestadels höll till i vikar så var vinden inte störande. Några vågor var påträngande och slog in i famnen på mig, jag hade naturligtvis inte heller tagit med mig mitt nya kapell, så jag fick finna mig i att byxorna blev flera nyanser mörkare när vätan sögs in i dem. Det positiva var att jag slapp doppa händerna i havet för att fukta ner handskarna, de blev nerstänkta av vågorna med jämna mellanrum.

Man märker att det är semestertider, fågelfamiljerna var ute med sina små på sommarutflykter. Knölsvanarna (Cygnus olor) hade två härliga små ungar. Under tiden mamma simmade runt med småttorna stod pappa stolt som en tupp på stranden och tittade på alla som närmade sig hans familj. Vi försökte inte ens närma oss utan lät Ariel lugnt glida förbi svanarna. Man skulle ju tro att månader av svanobservationer skulle ha fått mig att tröttna på att beundra dem, men hur kan man, De är så fantastiska fåglar!

Fisktärnornas (Sterna hirundo) ungar fick inte lämna sig klobbe, i alla fall antar jag att ungarna var på klobben eftersom tärnorna flög upp och bildade ett skränande tak ovanför våra huvuden när vi paddlade förbi. Tack och lov passar de inte på att bombadera oss med diverse sekret utan nöjer sig med att skräna ut varenda fult uttryck de kan. Och jag försår ju inte vad de säger så så värst upprörande är deras beteende inte.

De vitkindade gässen (Branta leucopsis) var mycket modigare, men deras ungar är också nästan fullvuxna redan, färgen är inte ännu en vuxens, men storleksmässigt var de nästan lika stora som sina föräldrar. Kanske man då inte behöver vara lika skyddande som förälder?

Viggen (Aythya fuligula) gömde sig och sina arvingar i vassen, vi låtsades inte se dem, men nog var de rörande söta de små dunbollarna. Gärna skulle jag ha beundrat dem på närmare håll, men jag försöker behärska mig och låta bli att störa naturen mer än vad jag måste. Tror inte att jag skulle uppskatta om någon främmande skulle närma sig mina barn.

Vi (nåja, ingenjören av oss) beundrade också Emsalö bron på avstånd och förvånades över hur hög den var , fast såhär i reatider måste jag erkänna att 50% av oss beundrade definitivt inte några broar (hälften bort alltså), däremot var jag ganska imponerad av hur stora tankfartygena är. Någon typ av fraktfartyg var det som guppade utanför Sköldvik. En oljetanker kom det från Sköldvik, stor var den också. Inte undrapå att det blir enorma katastrofer om en sådan går på grund.

Vi paddlade förbi Bockholmen, Bockholmsklobben och Storholmen, sedan tog sjökortet slut och när jag såg hur himlen färgades djuptblå tyckte jag att det var dags att vända fören mot Kitö. Himlen blev allt mörkare på hemvägen, måsungarna sökte sig till klobbarna och tärnorna bildade åter igen ett rörligt tak ovanför våra huvuden. När vi vände in till Vårudds strand klöv den första blixten himlen och ett gult sken lyste upp den redan mörka himlen. Till all lycka tog det en god stund innan mullret följde efter. Thor var återigen ute och åkte sin getdragna kärra över himlavalvet. Vi fick Ariel upp på land, jag torkade övre sidan och när vi vänt henne upp och ner öppnade portarna sig. En mycket snabb avtorkning av bottnen, i skydd av granarna kändes inte regnet, och vi kunde styra stegen mot stugan. Vi hann in innan det brakade loss och strömmen gick. Sedan var det att vänta snällt tills ovädret dragit över.