Sommar med svalkande vindar

Om jag inte nu skriver på svenska så blir det igen ogjort.

Var hela veckoslutet på hundutställning och beundrade stiliga afganer under en gassande sol. Tack och lov kunde man gömma sig under en tältduk, men medger att jag nog saknade Ariel och paddeln. I den där fruktansvärda ökenhettan kändes det svala havsvattnet lockande.

På söndag kväll kom vi äntligen iväg! Den äldre damen är i Uleåborg och rör sig i vatten utan paddel och den yngre kände inget behov av att utsätta sina gyllene lockar för solens obarmhärtiga gassande, så vi styrde Maz (talas Mats) nos mot Bredan och plockade ut Ariel ur ett stekhett förråd. Undeligt att hon inte smälter i hettan!

Efter bara ett par tag med paddeln gled Ariel jämt och stadigt medan havsvindarna fläktade oss. Kroppstemperaturen började sakta sjunka mot normala gradtal och svetten slutade lacka. Härligt! Fast fåglarna led väl av hettan, de lyste med sin frånvaro och de några få vi råkade få syn på försökte svalka sig genom att fläkta med vingarna eller leka i vattnet.

Vi paddlade via Bosund och Maret mot Pentala, och fortsatte sedan mot Stora Herrö. Man märker definitivt att sommaren har kommit och att barnen har sommalov. Glada skratt och skrik fyllde sommarkvällen när det nakenbadades och åktes med gummiflotte efter motorbåtar. Vi försökte hitta mina sommartrakter på Herrö, men antingen har jag världens sämsta minne och kommer inte ihåg cirka 40 år gamla saker, eller så har landskapet förvandlats en hel del. Men vackert var det! Och helt tydligt är söndag finländarnas bastudag, en hel del skorstenar rykte det ur. Och en hel del bara kroppar syntes på bryggorna.

Sundet mellan Lilla och Store Herrö var farmkomligt, så vi genade där. Herrn i kajaken ville absolut över till Kyrkslättsidanför att söka reda på någon obefintlig vik. Det enda jag hittade var en vass sten strax uder vattenytan. Tack och lov såg jag den i tid. Skulle definitvt inte velat ha en läcaknde kajak i Kyrkslätt (eller någon annanstans heller för den delen). Vi fortsatte tillbaka hemåt. Himlen började se smått skrämmande ut och när lilla damen hade ringt in ett paniksamtal om blödande fot och glasbit, så tog vi ganska raskt de sista kilometrarna. Den blödande foten hade i och för sig slutat läcka innan vi hann hem och glasbiten blivit till en sten, men visst var det dramatiskt.

16,5 kilometer, av vilka de sista i ganska så rask takt, betydde att musklerna var smått ömma i morse. Men inte värre än att det regniga vädret i dag var en lite besvikelse.